Fick före middagen reda på svaret på ett prov jag skickade för typ två veckor sedan för analys.
Jag har IGEN samma bakterie i lungorna som i somras/höstas när jag var här..
Jag har känt hur jag blivit sämre och sämre i lungorna de senaste veckorna men trott att det var pga att jag inte tränar.. Men det var den där skräckbakterien som vuxit till sig i lungorna igen (den är bara farlig för dom med min lungsjukdom, inte vanliga friska). Den som pajjade behandlingen här på capio i somras. Den jag fick ta STARKA tabletter för som gjorde mig hängig och andas in flera STARKA mediciner i en inhalator en månad två ggr per dag...
Den som förstörde så mycket. Som drog ner mig i djup depression och gjorde att framtiden blev mörk för jag visste att det innebar att jag skulle bli sjuk med jämna mellanrum. Att den skulle blossa upp igen och igen. Att behandlingen var för livet. Jag kände som att det var då jag FICK LUNGSJUKDOMEN..
Och jag som åkte hem och avslutade intravenös behandling innan den var klar pga ätstörningen. Att jag inte klarade av att ligga i en säng hela tiden och verkligen vara "sjuk", ville träna. Klarade inte sjukhusmaten och bristen på kontroll. Hetsätande på permissioner varvat med svält resten.
Men så hittade de inget sen i lungorna och jag trodde den var borta. Inte skulle komma tillbaka igen. Att jag hade en framtid inom friskvård och hälsa/träning. Att jag kunde bo utomlands utan problem.
Nu är den tillbaka.. Det betyder att den kommer komma tillbaka (växa sig stark och försöka döda mina lungor) igen och igen. Att jag måste inleda den där behandlingen igen här på behandlingshemmet.. Jag kan inte sluta nu. Jag måste få hjälp med ätstörningen och helvetet jag levde. Jag orkar inte mer. Det går inte.
Jag klarade inte att ha behandlingen här sist hela tiden ut.. Det tar lång tid och är påfrestande för kroppen som redan får jobba nu med förändringen. Detta är så jäkla jobbigt psykiskt.
Jag har bara blivit borta sedan beskedet. Vet inte hur jag ska reagera. Låtsades vara glad vid matbordet. Är så ledsen inombords. Vad ska jag nu se fram emot för liv?
Jäkla acnefejs med ätstörning och numera faktiskt lungsjuk. Ful, fet och utan mål.
Jag är en svag mes som inte klarar sånt här även om jag låtsas. Motgångar. Inte nu, inte fler.
Grät på vilan uppe på vinden under täcket när musiken spelade. 30minuter grät jag. Och nu helt kall. Borta.
JÄVLA SKITFAN. Jag vill inte mer. Jag orkar inte nu.
jen, det är verkligen jätte tråkigt för dig, verkligen! men du gör inte livet lättare för dig när du dag efter dag, gång på gång, "offer-stämplar" dig själv. att hela tiden upprepa de negativa och hopplösa tankarna blir till ditt mantra! kom igen nu! det är bara DU som kan göra ngt åt ditt liv! just nu har du kanske inte den absolut lättaste tillvaron, men gör det inte svårare för dig genom att ständig sätta på dig offertröjan...du kommer aldrig må bra och nå dina mål om du inte SJÄLV BÖRJAR TA ANSVAR FÖR DITT LIV. kom igen nu! jag tror på dig!!!! positiva och kärleksfulla tankar och dagen blir lite lättare att leva.
SvaraRaderaJo jag vet att jag måste ta ansvar. Bestämma mig att Okej, det är som det är, nu accepterar jag det och tar mig igenom det. Bestämmer mig att klara båda behandlingarna.
Radera"jag blir ju ännu starkare i mig själv om jag kan bevisa att jag klarar båda behandlingarna"
Det var ju bara det att nu ville jag verkligen lägga allt fokus på ätstörningsbehandlingen. Men absolut. Måste tänka mer positivt. Dock svårt att inte klaga lite (mkt :/ ) efter det beskedet. Mina mål pajjas ju lite. Får sätta nåbara. Och sådana affirmationer som hjälper mig genom detta. Vad kan det vara tro?
Tog en fin kvällspromenad och såg solen gå ner häl i apelviken. Rosa och lila. Jättevackert och en tår i ögat. Skönt att komma ut lite med tankarna.
Tack för peppet, behövs!